Jag gillar verkligen reklamen för 3. Den känns så realistisk och inte alls ytlig.
http://www.youtube.com/watch?v=Wfku0rIliIw
http://www.youtube.com/watch?v=jIn2r3o7fhY&feature=related
Som kvinna känns det ju självklart att man väljer att följa med den man som har den snyggaste mobilen!
lördag 7 augusti 2010
Barncancersmycken och änglar
Har en liten fundering och en vädjan.
På Gotland i år såldes i vartenda bod och stånd dels barncancerfondens gamla "hopesmycke" (både med hopetexten och andra texter.) Och exakta kopior av änglarna som Evelinas mormor m fl från BCF södra gör. Vad jag förstår hade inte dessa ett dyft med barncancer att göra.
Funderingen är om något av dessa smycken är "skyddade" i designen?
Vädjan är att faktiskt kontrollera vems smycken man köper.
På Gotland i år såldes i vartenda bod och stånd dels barncancerfondens gamla "hopesmycke" (både med hopetexten och andra texter.) Och exakta kopior av änglarna som Evelinas mormor m fl från BCF södra gör. Vad jag förstår hade inte dessa ett dyft med barncancer att göra.
Funderingen är om något av dessa smycken är "skyddade" i designen?
Vädjan är att faktiskt kontrollera vems smycken man köper.
tisdag 3 augusti 2010
Semester i bilder
Tänk er två vuxna efter en stor kris i livet.
Den ena trött efter att ha kuskat runt Sverige och Dannmark med två små barn i 14 dagar.
Den andra trött efter att ha jobbat och snickrat i hettan, och trött efter en mardrömsresa, med storm och inställda båtar på 24 timmar till Gotland.
Tänk er en pågående oro och konflikt, som blossat upp och blivit akut.
Tänk er en tonåring med pojkvän som drömmer om att ligga på stranden och ha den perfekta semestern.
Tänk er två små bröder på resande fot och alla grejer de samlat på sig.
Tänk er en liten rätt primitiv stuga om 45 kvm på landet, med alla de små pojkarnas saker inklusive soffkuddar, stenar, sängmadrasser osv utlängt på golvet.
Tänk er att den varmaste sommaren i mannaminne plötsligen förvandlats till ihållande regn och storm.
Tänk er sex sura människor, varav två supebesvikna tonåringar sitta inne i röran och försöka komma överens.
Tänk er en överbeskyddande mamma som vaknar varje natt badande i svett efter att ha drömt att T får ett andra återfall och inte överlever.
Det var vår gemensamma semester i ord. I bilder däremot ser det ju rätt idylliskt ut!
(Grannens träd hade rasat över vårt hus hemma i ovädret)
Den ena trött efter att ha kuskat runt Sverige och Dannmark med två små barn i 14 dagar.
Den andra trött efter att ha jobbat och snickrat i hettan, och trött efter en mardrömsresa, med storm och inställda båtar på 24 timmar till Gotland.
Tänk er en pågående oro och konflikt, som blossat upp och blivit akut.
Tänk er en tonåring med pojkvän som drömmer om att ligga på stranden och ha den perfekta semestern.
Tänk er två små bröder på resande fot och alla grejer de samlat på sig.
Tänk er en liten rätt primitiv stuga om 45 kvm på landet, med alla de små pojkarnas saker inklusive soffkuddar, stenar, sängmadrasser osv utlängt på golvet.
Tänk er att den varmaste sommaren i mannaminne plötsligen förvandlats till ihållande regn och storm.
Tänk er sex sura människor, varav två supebesvikna tonåringar sitta inne i röran och försöka komma överens.
Tänk er en överbeskyddande mamma som vaknar varje natt badande i svett efter att ha drömt att T får ett andra återfall och inte överlever.
Det var vår gemensamma semester i ord. I bilder däremot ser det ju rätt idylliskt ut!
(Grannens träd hade rasat över vårt hus hemma i ovädret)
En ensamsnickares vardag
Max och jag har länge bråkat om pojkarnas rum. Max hade byggt en gigantisk "bur" bestående av en Mörrum säng mitt i rummet med ytterligare en plattform påbyggd, spjälsängssidor bundna i rep runt det hela. Alla saker som pojkarna fått som "tröst under Ts sjukdom i backar under.
Saker överallt. Detta rum och denna enorma "våningssäng" har blivit symbolen för alla våra konflikter.
Med påbörjad tapetsering bakom
Det gamla tapeten (inte något fel på den eller så)
Max har ansett att det är bra som det är och jag..... (lämpar sig inte i skrift)
Mitt i sommaren satte jag igång mitt livs första renoveringsprojekt,egentligen skulle det ha varit klart betydligt tidigare men köksskåpen som inhandlades på HTHs Webshop och levererades via Bring tog 6 veckor att leverera. (en helt normal tid för ett bud tycker jag, det är ju inte så att jag själv hade kunnat göra det fortare med min cykel eller så).
Max blev skitförbannad över mina renoveringsplaner. Han åkte iväg på sin planerade semester med ungarna i vredesmod och lämnade mig med rummet.
-"Jag förväntar mig att det är klart och att ungarna har fungerande sängar när vi kommer tillbaks!" "Och inga hål i väggen elelr så"!
Själv tänkte jag att - "Hur svårt kan det vara?" "Allt går att hitta på Internet".
Hela sommaren med dryga 30 grader har jag ägnat åt jobbet på dagtid och mina hemliga snickerilaster på kvälls och nattetid.
Mönsterpassning är kanske inte min grej
Mitt nyfunna renoveringstips är att inte vara SÅ noga med förarbetet. 4 dagar ägnade jag åt att ta ned och slipa bort all tapet sedan 40-talet, bara för att inse att det hade blivit snyggare om den gamla tapeten i stort sett fått sitta kvar under.
Istället för regel i väggen
Förtvivlat kaos överallt
Samma dag som min semester äntligen började kom ovädret. Själv lämnade jag kaoset och åkte till Gotland och mötte resten av familjen.
På något naivt sett trodde jag att det skulle lösa sig. Har sett för många arga snickaren och liknande.
När vi kom hem hade i huvudet jag den där melodin som spelas när "familjen återvänder" och får se sitt nystylade hem.
Nu har jag lärt mig att så funkar det inte riktigt i verkligheten, tyärr.
Till sist blev det någotsånär klart. Och Max var inte så arg som jag varit rädd för.
Saker överallt. Detta rum och denna enorma "våningssäng" har blivit symbolen för alla våra konflikter.
Med påbörjad tapetsering bakom
Det gamla tapeten (inte något fel på den eller så)
Max har ansett att det är bra som det är och jag..... (lämpar sig inte i skrift)
Mitt i sommaren satte jag igång mitt livs första renoveringsprojekt,egentligen skulle det ha varit klart betydligt tidigare men köksskåpen som inhandlades på HTHs Webshop och levererades via Bring tog 6 veckor att leverera. (en helt normal tid för ett bud tycker jag, det är ju inte så att jag själv hade kunnat göra det fortare med min cykel eller så).
Max blev skitförbannad över mina renoveringsplaner. Han åkte iväg på sin planerade semester med ungarna i vredesmod och lämnade mig med rummet.
-"Jag förväntar mig att det är klart och att ungarna har fungerande sängar när vi kommer tillbaks!" "Och inga hål i väggen elelr så"!
Själv tänkte jag att - "Hur svårt kan det vara?" "Allt går att hitta på Internet".
Hela sommaren med dryga 30 grader har jag ägnat åt jobbet på dagtid och mina hemliga snickerilaster på kvälls och nattetid.
Mönsterpassning är kanske inte min grej
Mitt nyfunna renoveringstips är att inte vara SÅ noga med förarbetet. 4 dagar ägnade jag åt att ta ned och slipa bort all tapet sedan 40-talet, bara för att inse att det hade blivit snyggare om den gamla tapeten i stort sett fått sitta kvar under.
Istället för regel i väggen
Förtvivlat kaos överallt
Samma dag som min semester äntligen började kom ovädret. Själv lämnade jag kaoset och åkte till Gotland och mötte resten av familjen.
På något naivt sett trodde jag att det skulle lösa sig. Har sett för många arga snickaren och liknande.
När vi kom hem hade i huvudet jag den där melodin som spelas när "familjen återvänder" och får se sitt nystylade hem.
Nu har jag lärt mig att så funkar det inte riktigt i verkligheten, tyärr.
Till sist blev det någotsånär klart. Och Max var inte så arg som jag varit rädd för.
fredag 30 juli 2010
förtäckta pikar del 1
Sitter och pratar med Max om det skulle gå att göra sjukvården effektivare(ett av två sätt att blidka honom litet)
Sist jag var på vårdcentralen och kom in på T, tog de en fullständig blodstatus på mig. Rätt onödigt kan man tycka.
Max tittar på mig och kläcker att det nog inte beror på T. Doktorn tyckte kanske bara att du var litet rund!
??????
Sist jag var på vårdcentralen och kom in på T, tog de en fullständig blodstatus på mig. Rätt onödigt kan man tycka.
Max tittar på mig och kläcker att det nog inte beror på T. Doktorn tyckte kanske bara att du var litet rund!
??????
onsdag 28 juli 2010
Samvetet
Äntligen tillsammans med mina pojkar igen. Har saknat dem så det gjort ont!
Idag kom samvetet och sorgen över det som hade kunnat vara.
Om man nödvändigtvis ska åka med det helveteståg som barncancer är, då sitter vi idag i första klass. Det är jag medveten om. Vi är långt ifrån behandling och vårt barn ser ut att må bra efter omständigheterna. Från det vi fick diagnos har jag längtat ungefär till den här punkten vi är i nu.
Fast idag kommer samvetet. De flesta som har barn känner kanske igen känslan när man tittar på sina barn en kväll när man varit orättvis, när man låtit sitt humör rinna över på barnen, när man bråkat. Känslan av att hur kunde jag göra så mot mitt allt?
Kanske har man höjt rösten, tagit hårt i en arm eller bara varit orättvis?
Själv har jag givit mitt barn enorma mängder senapsgas. Radioaktiv strålning och andra onyttigheter. Jag har låtit mitt barn utsättas för övergrepp på övergrepp. Jag har använt H som "reservdel" utsatt honom för övergrepp, utan att han har kunnat riktigt förstå. Kanske kan man se det som att jag inte haft något val, men det spelar ingen roll. Skadan är skedd, mina barn har utsatts för alla dessa saker,. Skälet spelar mindre roll.
Tidigare har det här varit överskuggat av det enda målet, nu i takt med att senkomplikationerna börjar komma så dyker det upp mer och mer.
Naivt nog går jag och önskar att mina barn inte skulle ha utsatts för detta. Jag sörjer den familj vi kunde ha blivit..
Idag kom samvetet och sorgen över det som hade kunnat vara.
Om man nödvändigtvis ska åka med det helveteståg som barncancer är, då sitter vi idag i första klass. Det är jag medveten om. Vi är långt ifrån behandling och vårt barn ser ut att må bra efter omständigheterna. Från det vi fick diagnos har jag längtat ungefär till den här punkten vi är i nu.
Fast idag kommer samvetet. De flesta som har barn känner kanske igen känslan när man tittar på sina barn en kväll när man varit orättvis, när man låtit sitt humör rinna över på barnen, när man bråkat. Känslan av att hur kunde jag göra så mot mitt allt?
Kanske har man höjt rösten, tagit hårt i en arm eller bara varit orättvis?
Själv har jag givit mitt barn enorma mängder senapsgas. Radioaktiv strålning och andra onyttigheter. Jag har låtit mitt barn utsättas för övergrepp på övergrepp. Jag har använt H som "reservdel" utsatt honom för övergrepp, utan att han har kunnat riktigt förstå. Kanske kan man se det som att jag inte haft något val, men det spelar ingen roll. Skadan är skedd, mina barn har utsatts för alla dessa saker,. Skälet spelar mindre roll.
Tidigare har det här varit överskuggat av det enda målet, nu i takt med att senkomplikationerna börjar komma så dyker det upp mer och mer.
Naivt nog går jag och önskar att mina barn inte skulle ha utsatts för detta. Jag sörjer den familj vi kunde ha blivit..
söndag 25 juli 2010
Vad är det för fågel? / om aktiv dödshjälp
Max har rest iväg med barnen, själv är jag kvar istan och har inte fått semester. Kvällarna ägnar jag mig åt att vara "ensamsnickare" med mycket tveksamt resultat.
Finns inte så mycket att skriva om barnen eftersom de är bortresta, inet händer hemma utöver min promenader fram och tillbaks till pendeltåget. Inte undra på att det blir glest om inläggen.
När vi en gång valde att behandla T, trots prognosen fattade jag ett inre beslut.
Om behandlingen i sig skulle leda till ett oerhört utdraget lidande som T sluppit i det fall vi valt att inte behandla, då skulle jag själv vara tvungen att rätta till konsekvenserna av vårt beslut. Det var ett slags stöd i beslutet att kunna tänka så.
Häromdagen kom jag att fundera över hur jag måste ha definierat mig som person?
På väg hem från jobbet stöter jag på en överkörd fågel. Den ligger i hettan i en konstig vinkel, piper litet och andas snabbt. Det sysns så vitt jag kan bedöma att den är bortom all rädding och at den lider. Jag beslutar mig för att jag inte kan lämna de så, det bästa vore att döda den snabbt istället, men hur?
Som värsta kravallhuliganen lyckas jag få upp en stor sten på cirka 2 kilo från vägkanten. Sen är det ju "bara" att slänga stenen i huvudet på fågeln?
Så lätt i teorin, så jobbigt i verkligheten. Efter tjugo minuter gör jag ett försök. Stenen landar 2 dm från fågeln (jag blev alltid vald sist i skolgympan). Nå dags för ett nytt försök. Vi det här laget har en liten familj samlats runt fågeln. Ingen av dem är intresserad av att ta över stenen. Jag ställer mig rätt ovanför fågeln med stenen höjd, tänker att nu behöver jag ju egentligen bara släppa. Jag blundar. Mannen i den lilla familjen försäkrar att jag är rakt ovanför, till sist släpper jag. Missar igen (fanns ett skäl till att jag blev vald sist i skogympan)Stenen landar precis intill fågeln som denna gång skriker av ångest och försöker ta sig därifrån utan att lyckas. Jag inser med fasa att om jag hade träffat fgeln och bara skadat den ytterligare, skulle jag ha ett moraliskt större ansvar att avsluta vad jag påbörjat. Jag trycker tillbaks stenen där jag hittade den. Ringer polisen(är tydligen dit man ska ringa om man hittar skadat vilt)
Polisen suckar djupt när jag framför mitt ärende och så frågar hon: - "Vad är det för fågel"?
-"Ehh????" (Borde jag veta det, jag ser att det är en fågel, så långt sträcker sig mina naturkunskaper.
Kvinnan i den lilla familjen flyttar på fågeln in på en gräsplätt brevid vägen och vi lämnar fågeln, förmodligen för att självdö.
Hursomhelst, där på en bro i Älvsjö, tog bilden av mig själv som en person som kan döda slut.
Finns inte så mycket att skriva om barnen eftersom de är bortresta, inet händer hemma utöver min promenader fram och tillbaks till pendeltåget. Inte undra på att det blir glest om inläggen.
När vi en gång valde att behandla T, trots prognosen fattade jag ett inre beslut.
Om behandlingen i sig skulle leda till ett oerhört utdraget lidande som T sluppit i det fall vi valt att inte behandla, då skulle jag själv vara tvungen att rätta till konsekvenserna av vårt beslut. Det var ett slags stöd i beslutet att kunna tänka så.
Häromdagen kom jag att fundera över hur jag måste ha definierat mig som person?
På väg hem från jobbet stöter jag på en överkörd fågel. Den ligger i hettan i en konstig vinkel, piper litet och andas snabbt. Det sysns så vitt jag kan bedöma att den är bortom all rädding och at den lider. Jag beslutar mig för att jag inte kan lämna de så, det bästa vore att döda den snabbt istället, men hur?
Som värsta kravallhuliganen lyckas jag få upp en stor sten på cirka 2 kilo från vägkanten. Sen är det ju "bara" att slänga stenen i huvudet på fågeln?
Så lätt i teorin, så jobbigt i verkligheten. Efter tjugo minuter gör jag ett försök. Stenen landar 2 dm från fågeln (jag blev alltid vald sist i skolgympan). Nå dags för ett nytt försök. Vi det här laget har en liten familj samlats runt fågeln. Ingen av dem är intresserad av att ta över stenen. Jag ställer mig rätt ovanför fågeln med stenen höjd, tänker att nu behöver jag ju egentligen bara släppa. Jag blundar. Mannen i den lilla familjen försäkrar att jag är rakt ovanför, till sist släpper jag. Missar igen (fanns ett skäl till att jag blev vald sist i skogympan)Stenen landar precis intill fågeln som denna gång skriker av ångest och försöker ta sig därifrån utan att lyckas. Jag inser med fasa att om jag hade träffat fgeln och bara skadat den ytterligare, skulle jag ha ett moraliskt större ansvar att avsluta vad jag påbörjat. Jag trycker tillbaks stenen där jag hittade den. Ringer polisen(är tydligen dit man ska ringa om man hittar skadat vilt)
Polisen suckar djupt när jag framför mitt ärende och så frågar hon: - "Vad är det för fågel"?
-"Ehh????" (Borde jag veta det, jag ser att det är en fågel, så långt sträcker sig mina naturkunskaper.
Kvinnan i den lilla familjen flyttar på fågeln in på en gräsplätt brevid vägen och vi lämnar fågeln, förmodligen för att självdö.
Hursomhelst, där på en bro i Älvsjö, tog bilden av mig själv som en person som kan döda slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
