Ogin och irriterad?

Det är något i min familj med bananer. Som barn levde jag med en styvfar som blev arg om jag frågade om jag fick ta en banan som han köpt. Det borde jag förstå att jag inte fick.
Sedan dess har det där med bananer förföljt mig.
Bananer är den frukt som T äter, så jag är mån om att ha det hemma.

Eftersom T varit trött och förkyld tillräckligt länge för att trigga min oro, gör jag smoothies till honom med allt som jag läst ska vara "cancerhämmande"när vi kommer hem på em. Det är svindyr acai och mangojucie. Djupfrysta lingon och blåbär som innehåller salicylsyra. Actimel små JÄTTEDYRA drickyougurtar med probotika. Färska jordgubbar för att tillföra histamin som finns i Ceplene som ska förebygga återfall i AML. Och så Banan..
(som jag tidigare skrivit så påstår jag inte för en sekund att de här sakerna hjälper mot cancer, jag flirtar litet med det för att det ger mig tillbaks en viss känsla av kontroll. Det är ett sätt för mig att behärska min oro och maktlöshet mot en överjävlig sjukdom)

Poängen är litet att de här sakerna inte är helt lätta att få tag på och ganska dyra, men jag gör det för att känna att jag gör något.
Nå när jag nu gjort eftermiddagens smoothie, hör jag hur någon kommer in. Det är min 19 åriga dotter och hennes pojkvän sen ett år. Blir glad, kanske ska hon vara hemma? Men nej, hon kom bara förbi snabbt för att hämta något. Pojkvännen däremot kommer upp, går i kylen, skafferiet . Frågar -"Mmm gör du smoothie"? Tar en banan, inte av de äldsta, utan en av de nyköpta. Dottern kommer upp och tar också en banan. De dricker smoothie samtidigt som de står och nojsar och pojkvännen tar ytterligare en banan, till min förfäran. Sen går de lämnar disken och en mamma som både är sur och har dåligt samvete för att jag fortsätter i min familjs bananoginhet...