Här har det varit sjukstuga hela veckan. Jag har haft en tand och käkbensinfektion, vilket gjort att jag sett ut som en smurf i halva ansiktet. Pencillinet får mig att må som vid en lättare magsjuka och som lök på laxen en liten förkylning.
Det värsta är T Hosta och sedan i onsdags 40 graders feber. Han nekar kategoriskt till all medicin, all läkarkontakt, allt sånt för honom skrämmande. Såsmåningom måste jag kanske tvinga honom men inte riktigt än.
Jag är som vamligt livrädd.. Han luktar sådär sjukt som han gjorde i början av vår cancerresa.Och varför blir han så mycket sämre än oss andra? Han är inte sig själv. (Å andra sidan hur många är det med den febern)
Han är blek och tärd. Och jag är genast illbaks i 2007.
Att han har hosta och snuva är det ingen tvekan om men det är ändå cancer och återfall som alltid seglar upp som ett hot så fort något inträffar.
Jag hatar cancer. Önskar att jag hade haft rätt kompetens för då skulle jag viga resten av mitt liv till dessa små vidriga celler.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Önskar som vanligt att jag kunde ta dig till en plats och tid helt utan oro.
SvaraRaderaKram.
Förstår din oro och den komma alltid att följa oss, tyvärr. Victoria blev ju så gott som friskförklarad för 2 veckor sedan. Men igår när hon började hosta och springa och dricka vatten för att hon mår illa, så kommer tankarna och oron som ett paket på posten. Illamående var första tecknet vid återfall då det satt i CNS.....jag ryser och försöker att lämna det bakom mig men det är så svårt....kram till er!
SvaraRadera