Idag är jag trött och grinig.´Idag, just nu, bara just nu vill jag bara vara ifred. Jag vill inte ha stimmiga barn som skriker och öser saker över hela huset. Jag vill inte ha en man som talar om allt och ingenting när jag försöker tänka. Idag vill jag bara vara alldeles ifred, ensam.
Skäms och skräms över mina tankar. Får man önska sig ensamhet när man haft en sån ofattbar tur som jag? Får man vara ens tillfälligt trött på att vara mamma, när allt man någonsin bett om är att få fortsätta vara det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Självklart
SvaraRadera