Så står det på textteves utrikesnyheter idag, vilket gjorde mig deprimerad så här lagom till läggdags-.
"Barn ska både informeras och ge sitt tillstånd för att få bli donatorer.
Trots det har danska barn ned till ettårsåldern använts som donatorer när deras sjuka syskon behövt benmärgstransplantation mot cancersjukdomen leukemi."
Det är ju bra att man talar just om danska barn, för vi gör ju inte så i Sverige, eller hur var det nu?
Jag tror ingen som inte har varit där kan föreställa sig situationen att fatta beslutet att låta sitt litet barn som inte förstår ta risken med operation, med att exprimentera i syfte att rädda ett älskat syskon.
Att å ena sidan utsätta sitt friska barn som inte förstår, något ingen vettig människa normalt sett skulle göra.
I andra vågskålen det barn som garanterat inte kommer få leva utan syskonets benmärg
H har donerat märg 2 gånger och blod 4 gånger innan han fyllde 5 år.
Det är inget jag är stolt över. Det plågar mig och skulle något hända med H med minsta misstanke om att han tagit skada av donationerna, skulle jag nog inte klara att leva vidare.
Jag älskar dem båda så det gör ont. Och jag bara önskar att de här åren som de utsatts för allt bara kunde försvinna, att mina barn inte skulle behövt utsättas för allt detta.
J...a skitcancer! (och en liten känga till SVT text som publicerar detta som en fruktansvärd nyhet som avslöjats i Dannmark)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som i allt man inte varit med om kan man bara föreställa sig. Jag tvingades dock fatta många svåra beslut under Davids behandling och en sak kan jag säga. Jag skulle naturligtvis aldrig ha avstått från att låta ett litet syskon donera benmärg till David om jag varit i den situationen. Jag skulle inte ens ha avstått från att skaffa ett barn till i det syftet. Även om det naturligtvis är svåra beslut och medför många skuldkänslor gentemot syskonet. Det är så lätt att slå upp saker som stora nyheter utan att sätta sig in vad man faktiskt säger. En annan sak. Davids syskon, som båda är över 18 år nu, har upplevt frustration över att de inte kunde göra något för David. Min dotter sade: Om jag ändå hade kunnat ge benmärg till honom så att jag kände att jag gjort något. Båda är nu blodgivare och min son är registrerad som donator i Tobiasregistret. De vill känna att de kan göra något för andra barn.
SvaraRaderaJag förstår att du känner skuld och oro men jag vet att du skulle fatta samma beslut igen. Jag skulle ha fattat precis samma beslut som du.
Kram
Lotta, du har nog de klokaste tankar jag vet!
SvaraRaderaKram Anna