Igår var vi med pojkarna och lät dem prova på pingis för fullständiga nybörjare 6-7åringar.
Det är skönt att se att det finns ansvarsfulla föräldrar som tar sina 6-7 åringars idrottsliga karriär på allvar.
Det började redan i kön till inskrivningen. H och T stod lite blygt i kön till inkrivningen. När ett par föräldrar kommer in försent med sin son och knuffar honom förbi kön längst fram. -"Det här är NISSE!!!" (eller vad han nu hette).
Nåväl, sedan tar Nisses föräldrar och bänkar sig i de soffor som är längst fram närmast träningen. För att vara säkra på att inga andra föräldrar ska se sina små telingar(som de kanske av någon outgrundlig anledning skulle kunna vilja), sätter sig mamman på karmen till soffan och lägger ut benen över soffplatserna.
Under träningen kommenterar högt de de av de andra barnens (som skulle kunna utgöra ett hot mot Nisse) idrottsliga förtjänster i relation till NISSES.
De skriker över "rinken" till Nisse. - "Du lyssnar ju inte på vad tränaren säger!"
-"Koncentrera dig istället" -"Slå inte bollen så högt"
När träningen är slut får Nisse inte byta om med de andra pojkarna i omklädningrummet. Han får stå utanför i den kalla foaljèn. Kanske vill de inte ta risken att de andra pojkarna har någon infektion som kan fördröja NISSES pingiskarriär? Kanske är föräldrarna stressade? Där i foaljèn står ialla fall en främmande tant (jag ) och väntar, så det är ju inte direkt diskret heller. Ombytet sker under förhör om tränarens namn, vilket är bra och ha för att ringa och få tips och för att förhöra sig om NISSES framsteg. Nisse kan inte minnas tränarens namn, varför mamman lämnar NISSE halvt ombytt och springer och letar upp tränaren.
Det sista jag hör är mammans instruktioner till NISSE om hur han ska träna hemma i veckan och ett konstaterande. -"Nästa vecka åker vi hit tidigare , så du kan träna innan det börjar"
Inser vilken slapp inställning jag har till detta.
Jag är tacksam varje dag över att mina barn lever. Jag som trodde att syftet med barnidrott var att barnen skulle ha kul och kanske hitta ett intresse på livets smörgåsbord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som gammal ungdomstränare för barn mellan 7 och 12 blir jag smått tokig när jag läser detta. Hur TÄNKER föräldrarna?
SvaraRadera