Om dumma handlingar

Förra fredagen på väg till jobbet lyckades jag för ovanlighetens skull få tag både i pendeltåget, en sittplats och en Metro. Någonstans i tidningen med liten, liten text fanns det en annons. "Vill du vara med i Tvs nya renoveringsprogram?" "Har du drabbats av någonting och därefter gått in i renoveringsväggen?"

I ett anfall av mani när jag ändå skickade in en jobbansökan till ett jobb jag inte var kvalificerad för så sökte jag till detta. Vi har drabbats av någonting och renoveringsväggen kan man lungt säga att vi träffat på. För mig var det en kul grej, men efter bara två dagar hörde de av sig.
De kom hit hem och filmade och intervjuvade, vilket var en kaosupplevesle av sällan skådat slag. Max var Max och H var i limningen, stampade mig på fötterna, slogs och spottade på Tv teamet.

Det här kändes tveksamt av flera skäl. Jag visste plötsligen inte om jag skulle kunna stå för ett budskap att vårt barn hade cancer, men nu fick vi ett fint kök så nu är allt bra igen och vi är Så lyckliga! Det kändes som ett hån mot alla andra som lever i detta helvete.
Samtidigt skulle jag sitta och säga i Tv vad jag är mest rädd för här i världen och det kändes inte heller rätt att T skulle få förmedlat via TV.

Nu var vi inga Tv personligheter som man kunde tycka synd om. De hade nog väntat sig att T skulle vara åtminstonde sängliggande och utan hår. Inte att han skulle flänga runt med sin illbatting till bror som vilket barn som helst. De hade nog inte väntat sig Max som envist ville få dem att fixa en utbyggnad av huset. Kanske hade de kunnat vinkla det att det var svårt för mig med ett sjukt barn, ett oregeligt och en man envis som få. Min teori är att jag är för fet för det. Av någon anledning tycker man att en fet människa, oavsett vilka bekymmer den har, är lat och kan lösa allt genom att banta. Det är min hypotes i alla fall. Dessutom hörde jag av mig med villkor om hur de fick framställa Ts sjukdom. Så Tv hoppade av.

Jag är nöjd med det. Skulle kunna framställa mig själv hursomhelst i Tv, men att sälja ut barnen är mer tveksamt. Fast den som är ledsen är H. Han har spridit i hela skolan att de skulle få se när han busade i Tv.

Jag vet hur det käns. (I Hs ålder förklarade jag för klassen att min pappa var same och att han skulle komma till skolan i sin samedräkt och lära alla att kasta lasso. Problemet var att min pappa inte var det minsta same. Han var uppvuxen på Kungsholmen i Stockholm och visste ingenting om lasson) Det är bittert, men kanske kan jag hjälpa H att förklara för klassen ifall det blir något som förföljer honom?

Nåja, så det var min dumhet, nu ligger jag lågt en stund igen.