Då och då tittar jag litet löst efter andra jobb än det jag har. Tänker att när jag får orken så ska jag söka mig litet närmare där jag bor.
Häromdagen hittade jag ett jobb jag verkligen skulle vilja ha och slängde in en ansökan på vinst och förlust. Nu har jag börjat "oroa mig" Vad säger man om den tid som har varit i det fall man kommer på en intervjuv?
"-nä, jag VABAR nästan aldrig om man inte räknar de två och ett halvt år vi låg inne för min sons cancer?"
"-Min nuvarande chef är nog inte en så bra referent eftersom hon inte känner mig då jag varit borta så mycket från jobbet"
-"Nej min arbetsgivare har inte skickat mig på några kurser eller liknande de senast 3 åren, det beror nog på 'att jag inte varit på jobbet` `´att de inte velat satsa på mig´ ´´att jag redan kan allt"
Inget låter något vidare bra och jag är kluven till vad man bör säga.
På ett sätt tycker jag inte att det är så relevant information, det har på sätt och vis inget med mitt jobb att göra. Jag har varit tillbaks i arbete i 1,5 år snart och jag är en av dem som har lägst frånvaro, trots småbarn och trots vår historia.
Å andra sidan påverkar det som varit självklart på gott och ont vem jag är idag, hur jag tacklar svårigheter, vad jag orkar. Moraliskt sätt bör man nog nämna det, men inte nog att man troligen förstör sina chanser till jobbet. Att droppa att ens barn varit så sjukt och nämna cancer för dem som inte är insatta har en förmåga att förstöra det bästa samtal. Jag går inte på en eventuell anställningsintervjuv för att tala om mitt barn, utan för att berätta vad jag kan tillföra ett företag.
Sannolikheten att det ändå kommer fram från referenserna är enorm och då verkar det konstigt att inte ha sagt något. Å andra sidan verkar det litet knepigt att ta upp att ens barn haft cancer, för det är ju knappast en vanlig fråga på en anställningsintervjuv.
Knepigt är det, får nog lägga ned arbetssökandet en stund till, fram till någon slags brytpunkt när det är mer konstigt att nämna det än att mörka det. Men frågan är när den dagen infaller?
Vad tycker ni? skulle ni nämna att ni haft ett svårt sjukt barn på en anställningsintervjuv? Varför ? Varför inte? Hur lång tid bör ha gått efter sjukdomen innan man inte har någon moralisk "plikt" att berätta det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har tänkt så här. Referenser kollas normalt tre år bakåt i tiden. Mina tre senaste år har ändra mitt liv, påverkat mig som människa och även inverkat på mina referenser. Jag har valt att redan i ansökan nämna vad som hänt. Skillnaden är dock att mitt barn inte överlevt men kanske kan du ändå hämta råd i detta. De potentiella arbetsgivarna har reagerat olika. En sade att de inte trodde att jag skulle orka med jobbet, utan att fråga mig, en annan att jag väckte beundran. Den arbetsgivare jag har nu frågade bara i inledningen av intervjun hur jag mådde och berörde inte sedan frågan mer. Beträffande tid tycker jag att tre år kan vara en rimlig tid. Har man kunnat jobba i tre år tycker inte jag att det finns någon anledning att berätta om man inte vill. Det finns ju då fortfarande en återfallsrisk men den får inte försvåra livet mer än vad den gör ändå. Lycka till. Kram Lotta
SvaraRaderaoj oj.. jag tror att man ibland problematiserar för mycket. Själv skulle jag vilja att min arbetsgivare visste om att mitt barn varit sjukt, eftersom det är en erfarenhet som formar en som person. Det är en livskunskap om något!
SvaraRaderaUpplever faktiskt att många i omgivningen kan förhålla sig till det som hänt genom egna erfarenheter av sjukdom, olycka, sorg och förlust. Tror dessutom att tala om det visar att det är mindre värde-laddat, vilket visar att man kan klara sig ur svåra situationer på ett bra sätt..
Lycka till!
(liten passus... en arbetsgivare får inte fråga vad som helst, som hur mycket man vabbar eller om man tänker skaffa barn eller något annat som tillhör det privata livet...! Själv har jag svarat "Den frågan får du inte ställa till mig." vilket fungerat bra.)
Jag håller med "mamma Gnu" om att arbetsgivare inte kan kräva att få veta något om man inte vill berätta. Det kanske kan vara en "skön" utgångstanke? Om du sedan känner att du vill berätta så gör det. Jag kan inte tänka mig att det skulle vara något som skulle vara något "hinder".
SvaraRaderaDäremot kan jag tänka att det inte är så relevant under en arbetsintervju eftersom det där handlar om dig och dina kvalifikationer som yrkesperson.
Lycka Till!!
Kram Trixie
Mycket i din frågor kanske ligger i hur du själv se på det? En riktigt svår nöt att knäcker men komihåg att inte lägga dina värderingar på andra.
SvaraRaderaDet kan mycket väl vara så att den som sitter mitt emot dig bli mäktigt imponerad över hur den här kvinnan har hanterat sin resa.
Men OM den som sitter mittemot dig inte tänker så, ställ dig själv då denna fråga: Vill jag jobba för denna person öht?
Var bara ärlig så ordnar det sig.. Säg som det är helt enkelt. Även din "nya" chef eller vem det nu kan vara skulle ju ha gjort samma sak dvs prioriterat sitt barn. Man ska inte underhålla sanningen om man får frågan, det kan man få betala för senare.. Lycka till!
SvaraRaderaKloka svar som alltid! Var själv inne på att säga det ifall samtalet skulle komma in på på barnen, frånvaro eller liknande. Nu kom jag aldrig till intervjuv, men det brukar ju komma fler tåg.
SvaraRaderaSkönt att höra från Mamma Gnu. Jag tänker på er och hoppas att transplantationen går så smidigt som det bara är möjligt.