Samvetet

Äntligen tillsammans med mina pojkar igen. Har saknat dem så det gjort ont!

Idag kom samvetet och sorgen över det som hade kunnat vara.

Om man nödvändigtvis ska åka med det helveteståg som barncancer är, då sitter vi idag i första klass. Det är jag medveten om. Vi är långt ifrån behandling och vårt barn ser ut att må bra efter omständigheterna. Från det vi fick diagnos har jag längtat ungefär till den här punkten vi är i nu.

Fast idag kommer samvetet. De flesta som har barn känner kanske igen känslan när man tittar på sina barn en kväll när man varit orättvis, när man låtit sitt humör rinna över på barnen, när man bråkat. Känslan av att hur kunde jag göra så mot mitt allt?

Kanske har man höjt rösten, tagit hårt i en arm eller bara varit orättvis?

Själv har jag givit mitt barn enorma mängder senapsgas. Radioaktiv strålning och andra onyttigheter. Jag har låtit mitt barn utsättas för övergrepp på övergrepp. Jag har använt H som "reservdel" utsatt honom för övergrepp, utan att han har kunnat riktigt förstå. Kanske kan man se det som att jag inte haft något val, men det spelar ingen roll. Skadan är skedd, mina barn har utsatts för alla dessa saker,. Skälet spelar mindre roll.

Tidigare har det här varit överskuggat av det enda målet, nu i takt med att senkomplikationerna börjar komma så dyker det upp mer och mer.

Naivt nog går jag och önskar att mina barn inte skulle ha utsatts för detta. Jag sörjer den familj vi kunde ha blivit..