Om cirka 15 minuter är det föräldramöte i Hs klass.
Max har inte kommit, barnvakten har inte kommit. Vet barnvakten ens om att hon ska komma?
Maten är knappt påbörjad, pojkarna slåss och jag har spillt krossade tomater över den sista rena tröjan.

Jag är alltid så nervös inför föräldramöten.

Det gäller att inte utsätta sitt barn för belastningen att ha en konstig förälder. H har haft nog jobbigt genom åren ändå.

Det finns alltså inget annat tillfälle som man måste verka så normal som vid ett föräldramöte. Man måste le, vara trevlig och prata om lagom normala, men intressanta saker, se lagom normal och hel och ren ut. Samtidigt måste man vara på sin vakt så man inte slutar som ordningsvakt, klassföräldrer, klasskasseansvarig eller något annat.

Alla dumma tankar jag någonsin tänkt kommer upp vid dessa tillfällen och blockerar allt någorlunda normalt som skulle kunna sägas. Jag kan alltså inte säga att det vore bra med fler halvklasstilfällen, utan att först säga jag hasplat ur mig att jag har exremt mjäll eller något ännu värre. Alltså är jag helt tyst på föräldramöten. Inte kommer jag ihåg vad som sagts heller för jag måste koncentrera mig på att bita mig i tungan genom hela mötet. Ändå kan jag inte låta bli att gå dit, för det vore ju extra extremt onormalt att bara utebli