Som en dålig trailer

Mitt liv just nu är som en riktig kalkonfilm.

Varje dag jag kommer till skolan är det bekymmer med H. Han har klottrat ned skoltoaletten, han har kastat sten mot bilar på gatan,försökt rymma med buss, inte lyssnat.. På något sätt är det som att han har en idè och det går inte att förklara i förväg att han inte kan göra på det sättet. Det är ångest att gå och hämta och undra vad man ska bli inkallad för idag.

Tonårsdottern dyker upp på ett helt oförutsägbart sätt med vidhängande hungrig pojkvän, som dessutom vill ha matlåta med sig till skolan.

Som alla andra har jag en megaförkylning ,huvudet är fullt av snor och jag hör inget och fattar inget.

Oron har tagit över igen

Det är som att det när som helst i huvudet klipps in scenarion, filmsnuttar av hur jag informerar i skolan om att mitt barn inte kommer att finnas kvar och liknande.
Jag vill inte ha de här snuttarna, men rår inte över dem.

Jag hoppas det blir bättre när jag kommer tillbaks till jobbet och får bekymmer om kaffekoppar och toalettskurning igen