En hyllning till min lilla mamma

Häromdagen kom min mamma hem till oss och var lätt indignerad. Hon hade sett morgonsoffan på Tv 4 och tyckt att ämnet var tramsigt, något som hon gjort själv utan att sitta i Tv. Nu har min mamma varit utsatt för en del genom livet.
Hon blev efter mycket om och men bortadopterad, något hon aldrig fick veta, utan bara ana som barn.

Hennes mamma sökte upp henne igen när mamma var en ung vuxen, bara för att sedan "föredra sin nya mans mycket mer lyckade dotter"

Två skilsmässor gick hon igenom och tog hand om oss två barn själv, tills vi blev en rätt misslyckad styvfamilj.

Sen kom en spridd bröstcancer mitt i livet. Operation och cellgiftskurer. Jobb, Två barn, vars pappa blivit utslagen av en stor stroke.
Efter det kom diabetesen och den nya sambons hjärtinfarkt.

En morgon hittade hon honom. Han hade dött under natten. . Mamma började lida mer av artroser i hela kroppen. Vissa dagar bara ont kan inte röra sig. Sen kom en stroke som satte sig på balansen. Ett halvår senare kom Ts cancer.

Jag har frågat henne vad som varit svårast i hennes liv och hon säger att det är Ts sjukdom, den är ju i och för sig senast i tid också. Men kombinationen av rädslan för ett älskat barnbarns liv, oron för de andra barnbarnen. Oron för sitt eget barn som håller på att gå sönder. Känslan att inte få veta,inte få vara med vid informationen, att bara kunna vänta. Viljan att göra något, att ställa upp och göra saker bra, men inte räcka till. Att vara mamma och inte kunna hjälpa sitt barn.

Att inte riktigt orka så mycket man vill...

Min lilla mamma som hjälpt oss så mycket, trots egna bekymmer, trots bristande ork så har du varit helt otrolig