Sjukhuset skulle ha kallat oss på uppföljning av chimerism och blodstatus, eftersom det inte sett helt ok ut, men de verkar ha glömt oss (eller prioriterat ned oss) å här i julruschen. Lika bra är det. När man varit med så länge som vi varit börjar man nästan lita mer på det man ser hemma, än ett tillfälligt provsvar som kan påverkas av allt möjligt.
T är pigg. Just nu är han nog den som håller fanan högst här hemma. Jag är fylld av en oerhörd tacksamhet över att han mår så bra som han gör. Det är något jag slås av varje dag.
Ibland tänker jag att det för vår del börjar bli läge att "ropa hej," gå vidare och lämna det som varit, låta allt det som har med cancer att göra vara ett avslutat kapitel. Vi har varit en cancerfamilj i snart ett halft decennium
December 2006
December 2007 (För den som undrar över håret kan jag säga att immunhämmande har totalt motsatt effekt än cellgifter, man blir fullständigt luden överallt)
December 2008
December 2009
December 2010
Vid vissa tillfällen kommer allt tillbaks. Den 27 november var ett sådant tillfälle. Den 27 november 2007, var det datum vi fick veta att den cellgiftskur och den DLI som givits efter återfallet hade misslyckats och att cancern tagit över fullständigt.
-"Se det som att ni är en mörk tunnel som ni inte vet om ni kommer komma upp ur, var vår doktors uppmuntrande ord".
När vi fick vårt val hade jag ett mål.
-"Ge oss tre år" "Om tre år kommer det finnas en enklare bot, och om inte forskningen har kommit på den så ska jag ha gjort det själv"
Jag önskar att jag hade haft rätt.
De senaste veckorna har jag genom andra påmints om vilken osäker sjukdom det här är.
Det har fått mig att fundera ännu mer på mitt bloggande.
Jag har velat ge hopp.
Samtidigt är hoppet kanske inte alltid av godo? Jag vet faktiskt inte längre. Allt oftare känner jag att den här bloggen mer "strör salt i såren" på er alla som lever i den mörka tunneln idag?
Vill bara säga att jag älskar din blogg. Den ger ett annat perspektiv på livet och på "tunneln".
SvaraRaderaVi har kommit ur vår tunnel (typ) , men jag känner ännu hur dess mörker liksom flåsar mej i nacken. I februari är det ett år sen min dotters behandling avslutades, men det är ännu lång tid kvar innan jag kanske kan slappna av...många koller återstår...
Julkramar i cyber
Åsa
Hej instämmer med föregående inlägg om att din blogg är kanonbra. Min son med MDS genomgick sin BMT för 14 månader sedan och det är otaliga gånger som jag läst och fått stöd från din blogg. Väldigt viktigt att få läsa även vad som kan hända och händer eferåt./Kram från Kerstin
SvaraRadera