Litet av varje

Tre söta grodor kom hoppandes till vår brevlåda. Skulle försöka publicera en bild, men jag och teknik är inte alltid vänner.
H håller just på med ett arbete om grodor i skolan så han blev extra glad.
Anna är helt otrolig på allt!

Det mesta är bra. Även om oron alltid kommer finnas där så lever vi som vanligt. Jag tar mig till och med tid att deppa över att jag inte har miljoner på banken, då skulle jag köpa grannens hus som just nu är till salu. Just nu känns det som att det skulle vara perfekt, att hålla ihop men ändå ha sitt eget tvärs över trädgården. Sen skulle jag köpa denna till T. Känns väl häftig i pris, men som den hästfrälsta kille han är så vore det den ultimata leksaken. Funderar också på om den vore något för lekterapin på sjukhusen? Kan se att den skulle passa bra i långa sjukhuskorridorer.

Igår såg jag på uppdrag granskning om Samuel. Det är det värsta jag någonsin sett. Och då tycker jag mig ändå ha sett en del. Tyvärr är jag inte helt förvånad. Det finns en del att säga om hur vården är idag. Det är mest dessa situationer jag tänkte på när jag angrep Britt-Marie Frost i Barn och Cancer för en tid sedan. Att säga att rekomendationen är att avbryta behanling och sedan göra det i samråd med föräldrarna för att behandlingen ger så mycket biverkningar är ok. Men här att över huvudet på föräldrarna vägra barnet vård för sviterna av sjukdom och behandling. Det kan inte vara ok! Hur kan det vara ok när en vuxen kvinna som är för alltid beroende av respirator, fått kämpa i år för att ha rätt till sin död?

När vi fick välja om vi ville avbryta all behandling, frågade jag om just blod? Utan blod, trombocyter och antibiotika skulle T ha haft kanske två veckor kvar. Det kändes för snabbt, fel, eller om möjligt mer fel än om vi fått vänja oss. Huddinges policy verkade i alla fall då vara att det är cancerbehandlingen som avbryts, inte annan vård. Så måste det få vara.