Till sist

I måndags samtliga grabbar i familjen vaccinerade mot "Svinisen"
T hävdar att han har ont i ett ben, men på det stora hela verkar de ungefär som vanligt. Gnälligare kanske, fast det är svårt att säga.

Jag hade haft svårt för att svara på fråga 9f i hälsodeklarationen. " Har ditt barn ökad risk för infektioner(tex immunbristsjukdom, men också andra tillstånd såsom cancer eller autoimmunitet där sjukdomen i sig eller behandlingen medför ökad risk för infektioner)" Sambon däremot var ytterst glad över att ha svarat nej på den frågan.

Det är något jag kan bli avundsjuk på honom för. Medan jag fortfarande "tillber det dåliga samvetet och dyrkar oron så slätar han bara till byxorna och går vidare." Eller gör han det? Jag tror någonstans att vi i akut kris har förmågan att pressa oss långt över vår gräns. Långt över, men jag tror att det har ett pris. Jag tror dels att som "cancerförälder" blir man extremt dålig på att lyssna på sig själv, på sina egna signaler. Dels att oron lagras i kroppen och någon gång på något sätt slipper den ut?

Samtidigt blir jag ibland trött på mig själv och min deppighet. Känner mig litet som mamman i den här historien: (grundhistorien är stulen ur boken jag vill, jag ska bli frisk)
"En mamma går med sin son till stranden för att bygga sandslott. Sonen är klädd i badyxor och keps. De sitter där och leker en stund, men plötsligt blir pojken utdragen av tidvattnet. Mamman försöker få tag i honom men misslyckas. Utom sig ser hon hjälplöst på hur han dras ned under vattnet längre och längre ut. Mamman slänger sig på marken och ber till gud. -Om du bara hjälper mig nu ska jag bli en god människa, jag ska gå i kyrkan varje dag, ge allt jag äger till de som behöver, jag ska göra allt och alltid vara tacksam, bara jag får honom tillbaks!
Då kommer en stor våg och för pojken in till stranden igen. Han hostar till och börjar andas. Mamman tittar förundrat på honom en stund, men plötsligt reser hon sig upp, skakar näven mot himlen och skriker - "Du, han hade faktiskt en keps också!"