Genusperspektiv

I morse fick jag barnen (LÄS H, T var trött och hade ont i ryggen)att dammsuga hela huset.

H kom på att eftersom han och T var så bra på att arbeta tillsammans kunde de ju köpa ett hus och flytta hemifrån tillsammans också.. -"Och så ska vi ha varsinn dammsugare!" -Ja, då kan vi dammsuga varje dag!" -"Och sen kan vi ha en sån där öhh KVINNA att dela på, så att vi får barn någon gång".

Nu känner jag mig usel ur genusperspektiv som misslyckats med att få H att förstå att en kvinna inte är en barnalstringsmaskin som man köper på Elgiganten?

Inget Gentropin för oss heller

I alla fall fram till februari, då en ny utvärdering ska göras.

Under nattkurvan hade GH vid något tillfälle nått ända upp till 10 så sjukvården vill avvakta med behandling.

Däremot följer hormonerna inte med vid stress. Inga direkta peakar vid medicinering och endast GH 5 vid sänkning av blodsockret. T kommer behöva tillskott men inte nu. Sen är det inte säkert det får någon effekt. Om man från början har värden under 3 får man garanterad effekt men som det såg ut för T är det inte säkert.

En bra kampanj

En god vän berättade att hennes 18 åriga son gått och lämnat blod för första gången.

Några dagar senare på kvällen fick han ett SMS:
"Nu har ditt blod använts till en patient på Karolinska. Tack för att du räddar liv!"

Jag blev rörd när hon berättade detta. För det är ju så att alla som ger blod gör något oerhört viktigt.
Att ge återkoppling att just nu gör din insats skillnad tror jag är ett klokt sätt att behålla de fantastiska nya blodgivare som behövs så mycket.

T skulle som många andra inte ha levt idag utan er fantastiska blodgivare!

En ny period av oro.

Oron är inte konstant längre. Den kommer som i perioder, men när den slår till är jag känslomässigt tillbaks för ett par år sedan.
Nu är en sån period. T är fökyld, blek och litet trött. Dessutom inne på sjukhuset för hormonkontroll.
Jag nojar över hans bleka öron och rädslan är som att bära en stor kall sten i magen

Hata sjukhus

Tillbaks på Huddinge. Nu är det dags för hormonkontroll. T och jag hatar det. T vägrar infarter, så nu väntar vi på narkosen. Själv får jag sån ångest av den här miljön! Det är något i ljuset, minnena, stämningen som gör att jag ser alla tecken på sjukdomen just här.

pillret

Jag har alltid förutsatt att forskning gällande medicin mot sjukdomar går till så att man analyserar sjukdomen och sen börjar fundera vilka substanser som skulle kunna bota.

Sen läste jag en bok om spelet kring antidepressiva (pillret). Där verkade det tvärtom som att man har en överbliven substans som man råkar ha patent på. Sen funderar man på vilka sjukdomar det här medlet skulle kunna användas på.

I en förhoppning att detta kanske bara gällde antidepressiva talade jag med några läkare i bekantskapskretsen. Ingen av dem visserligen någon expert inom medicinforskning, men deras bild var också att det är så här det går till.

Det här gör mig som cancerförälder rädd.

Medicinbolagen vill självklart ta fram mediciner där de har patent och kan göra vinst på substansen. Därför tycker jag att det är viktigt att både ha en finansierad stark oberoende statlig forskning och frivilligorganisationer som cancerfonden och barncancerfonden.

Från cancer till portvinstå

Jag tycks ha drabbats av både bloggkoma och portvinstå (uppenbarligen en farlig dryck med lömska seneffekter eftersom jag bara druckit det en gång för 19 år sedan)

Det har inte känts så motiverat att blogga. Barnen far runt och skapar kaos överallt och verkar rätt pigga. T hostar litet på nätterna, men det verkar alla göra just nu.
Jag noterar fortfarande minsta lilla prick på honom, men käns tjatigt att skriva om.

En del av bloggkrampen kan ha att göra med att Max var bortrest förra veckan och jag var ensam med pojkarna, det kan också ha att göra med att vår arbetsgrupp har fått träffa en psykolog, vilket var mer tröttande än 4 månaders vanligt arbete. Jag försöker se det som ett besök på vuxendagis, försöker slappna av efter alla år av ångest, efter att ha följt er som mist, försöker se humorn, det absurda i jämförelsen av att här sitter tjugo vuxna och är bittra för att de inte får mandariner av arbetsgivaren.

Antagligen handlar missnöjet i vår arbetsgrupp om något annat än mandariner och kanske är det därför det är så tröttande.

Nå, hur som helst är det som att alla tankar just nu har runnit ned i min stora blå stortåled.