förtäckta pikar del 1

Sitter och pratar med Max om det skulle gå att göra sjukvården effektivare(ett av två sätt att blidka honom litet)

Sist jag var på vårdcentralen och kom in på T, tog de en fullständig blodstatus på mig. Rätt onödigt kan man tycka.

Max tittar på mig och kläcker att det nog inte beror på T. Doktorn tyckte kanske bara att du var litet rund!

??????

Samvetet

Äntligen tillsammans med mina pojkar igen. Har saknat dem så det gjort ont!

Idag kom samvetet och sorgen över det som hade kunnat vara.

Om man nödvändigtvis ska åka med det helveteståg som barncancer är, då sitter vi idag i första klass. Det är jag medveten om. Vi är långt ifrån behandling och vårt barn ser ut att må bra efter omständigheterna. Från det vi fick diagnos har jag längtat ungefär till den här punkten vi är i nu.

Fast idag kommer samvetet. De flesta som har barn känner kanske igen känslan när man tittar på sina barn en kväll när man varit orättvis, när man låtit sitt humör rinna över på barnen, när man bråkat. Känslan av att hur kunde jag göra så mot mitt allt?

Kanske har man höjt rösten, tagit hårt i en arm eller bara varit orättvis?

Själv har jag givit mitt barn enorma mängder senapsgas. Radioaktiv strålning och andra onyttigheter. Jag har låtit mitt barn utsättas för övergrepp på övergrepp. Jag har använt H som "reservdel" utsatt honom för övergrepp, utan att han har kunnat riktigt förstå. Kanske kan man se det som att jag inte haft något val, men det spelar ingen roll. Skadan är skedd, mina barn har utsatts för alla dessa saker,. Skälet spelar mindre roll.

Tidigare har det här varit överskuggat av det enda målet, nu i takt med att senkomplikationerna börjar komma så dyker det upp mer och mer.

Naivt nog går jag och önskar att mina barn inte skulle ha utsatts för detta. Jag sörjer den familj vi kunde ha blivit..

Vad är det för fågel? / om aktiv dödshjälp

Max har rest iväg med barnen, själv är jag kvar istan och har inte fått semester. Kvällarna ägnar jag mig åt att vara "ensamsnickare" med mycket tveksamt resultat.

Finns inte så mycket att skriva om barnen eftersom de är bortresta, inet händer hemma utöver min promenader fram och tillbaks till pendeltåget. Inte undra på att det blir glest om inläggen.

När vi en gång valde att behandla T, trots prognosen fattade jag ett inre beslut.

Om behandlingen i sig skulle leda till ett oerhört utdraget lidande som T sluppit i det fall vi valt att inte behandla, då skulle jag själv vara tvungen att rätta till konsekvenserna av vårt beslut. Det var ett slags stöd i beslutet att kunna tänka så.

Häromdagen kom jag att fundera över hur jag måste ha definierat mig som person?

På väg hem från jobbet stöter jag på en överkörd fågel. Den ligger i hettan i en konstig vinkel, piper litet och andas snabbt. Det sysns så vitt jag kan bedöma att den är bortom all rädding och at den lider. Jag beslutar mig för att jag inte kan lämna de så, det bästa vore att döda den snabbt istället, men hur?

Som värsta kravallhuliganen lyckas jag få upp en stor sten på cirka 2 kilo från vägkanten. Sen är det ju "bara" att slänga stenen i huvudet på fågeln?

Så lätt i teorin, så jobbigt i verkligheten. Efter tjugo minuter gör jag ett försök. Stenen landar 2 dm från fågeln (jag blev alltid vald sist i skolgympan). Nå dags för ett nytt försök. Vi det här laget har en liten familj samlats runt fågeln. Ingen av dem är intresserad av att ta över stenen. Jag ställer mig rätt ovanför fågeln med stenen höjd, tänker att nu behöver jag ju egentligen bara släppa. Jag blundar. Mannen i den lilla familjen försäkrar att jag är rakt ovanför, till sist släpper jag. Missar igen (fanns ett skäl till att jag blev vald sist i skogympan)Stenen landar precis intill fågeln som denna gång skriker av ångest och försöker ta sig därifrån utan att lyckas. Jag inser med fasa att om jag hade träffat fgeln och bara skadat den ytterligare, skulle jag ha ett moraliskt större ansvar att avsluta vad jag påbörjat. Jag trycker tillbaks stenen där jag hittade den. Ringer polisen(är tydligen dit man ska ringa om man hittar skadat vilt)

Polisen suckar djupt när jag framför mitt ärende och så frågar hon: - "Vad är det för fågel"?

-"Ehh????" (Borde jag veta det, jag ser att det är en fågel, så långt sträcker sig mina naturkunskaper.

Kvinnan i den lilla familjen flyttar på fågeln in på en gräsplätt brevid vägen och vi lämnar fågeln, förmodligen för att självdö.
Hursomhelst, där på en bro i Älvsjö, tog bilden av mig själv som en person som kan döda slut.

Vad säger man till en potentiell arbetsgivare??

Då och då tittar jag litet löst efter andra jobb än det jag har. Tänker att när jag får orken så ska jag söka mig litet närmare där jag bor.
Häromdagen hittade jag ett jobb jag verkligen skulle vilja ha och slängde in en ansökan på vinst och förlust. Nu har jag börjat "oroa mig" Vad säger man om den tid som har varit i det fall man kommer på en intervjuv?

"-nä, jag VABAR nästan aldrig om man inte räknar de två och ett halvt år vi låg inne för min sons cancer?"

"-Min nuvarande chef är nog inte en så bra referent eftersom hon inte känner mig då jag varit borta så mycket från jobbet"

-"Nej min arbetsgivare har inte skickat mig på några kurser eller liknande de senast 3 åren, det beror nog på 'att jag inte varit på jobbet` `´att de inte velat satsa på mig´ ´´att jag redan kan allt"

Inget låter något vidare bra och jag är kluven till vad man bör säga.
På ett sätt tycker jag inte att det är så relevant information, det har på sätt och vis inget med mitt jobb att göra. Jag har varit tillbaks i arbete i 1,5 år snart och jag är en av dem som har lägst frånvaro, trots småbarn och trots vår historia.

Å andra sidan påverkar det som varit självklart på gott och ont vem jag är idag, hur jag tacklar svårigheter, vad jag orkar. Moraliskt sätt bör man nog nämna det, men inte nog att man troligen förstör sina chanser till jobbet. Att droppa att ens barn varit så sjukt och nämna cancer för dem som inte är insatta har en förmåga att förstöra det bästa samtal. Jag går inte på en eventuell anställningsintervjuv för att tala om mitt barn, utan för att berätta vad jag kan tillföra ett företag.

Sannolikheten att det ändå kommer fram från referenserna är enorm och då verkar det konstigt att inte ha sagt något. Å andra sidan verkar det litet knepigt att ta upp att ens barn haft cancer, för det är ju knappast en vanlig fråga på en anställningsintervjuv.

Knepigt är det, får nog lägga ned arbetssökandet en stund till, fram till någon slags brytpunkt när det är mer konstigt att nämna det än att mörka det. Men frågan är när den dagen infaller?

Vad tycker ni? skulle ni nämna att ni haft ett svårt sjukt barn på en anställningsintervjuv? Varför ? Varför inte? Hur lång tid bör ha gått efter sjukdomen innan man inte har någon moralisk "plikt" att berätta det?